lulz

Känns som jag lever i en sandra beijer-klyscha vilket är lite obehagligt. såg ett barn på tunnelbanan igår som hade rosa jacka, lila hörlurar, rosa väska, grönt iphone-skal, gul mössa och åt en knallblå godis. när jag log mot henne flackade hon lite med blicken och rörde pyttelite på mungiporna som att hon inte visste om det verkligen var ett leende. kände ett sånt extremt behov av att ta henne under min vinge??? skydda henne från världens jävla strukturer och folk som är dumma i huvet. funderade lite på det sedan -> haha insikten: känner igen mig i en osäker 11-åring, vill säga till henne (eller egentligen till mig själv at that age) att det kommer bli bättre. först lite värre sedan jättemycket bättre. hahahha det är så mycket sandraaa pallar ej. ja ja, livet är en rätt jobbig upplevelse generellt men tidiga tonåren azzå please. så mycket najsare att vara 18, ha självrespekt, orka stå upp för saker en tycker är viktiga och urskilja när ANDRA är idioter vs när det faktiskt är en själv det är fel på. samt känna sig omtyckt för ens bra sidor och inte *ahhh måste vara såhär, får inte säga såhär, vill bara passa in* dessutom vara självständig, kunna göra val tex vilka personer som är bra att ha i sitt liv. tror att en växer in i sig själv under livet. jag var ju inte enbart keff som 12-åring, det var nog mer att det KÄNDES så. Ändå rätt hoppfullt inför framtiden, mig nu i jämförelse med för 5 år sedan,,,, tänk när det gått 5 år till, wow.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0